Det finns något lugnande över att åka ensam buss hem. Ute håller det på att bli mörkt och i bussen talar ett par lågmält på finlandssvenska. Det enda andra som hörs är ljudet av bussens pysande och dörrarna som öppnas och stängs. Jag kanske är konstig, men jag tycker om dessa bussresor, de är dessa som får mig att tänka extra mycket och noga på livet och allt som hör till. Att dessutom gå hem i den lite kyliga, men inte kalla, luften, se upp på himlen som för varje sekund blir lite mörkare, se på sin egen skugga på marken som bildas av gatlampornas sken gör mig lugnande. Det är så tyst här, det enda som hörs är mina egna steg och suset av träden. Visst kan det vara skrämmande ibland då man inte vet som kan gömma sig bakom träden, men det är inget jag brukar tänka på. Jag rör mig ändå i lampornas sken. Det brukar jag alltid göra. Kanske det är därför som inget speciellt händer? Eftersom jag alltid lever likadant, gör allting som förut. Fattar ni? Måste man våga röra sig i mörkret, utanför säkerheten för att kanske senare få som man vill?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar